Det var en gång en liten Sate. Saten tyckte om färgen svart och döda löv.
Saten brukade roa sig med att måla döda löv svarta.
En dag då Saten gick och njöt av sin depression, fann han ett odött löv.
”Dettat kan intet stämmat!” Kläckte Saten ilsket ur sig.
Han lyfte sin svettige fot och trampade med all kraft som fanns att finna ned mot det odöda lövet.
I samma stund som foten träffade det odöda lövet kastades Saten i full fart bak och träffade ett träd.
En bok för att vara exakt. Saten förbannade det dumma bokträdet.
Då han höjde blicken fann han sig stå mitt emot en Varm.
Den Varma såg smått arg ut, något som roade Saten gott.
”Ahat, du räddat odödat lövet! Så Varmt!” Saten log elakt. ”Synd barat att jag hannit föret dig.”
Han fällde blicken mot det nu döda lövet.
”Fattas barat litet svart färg!” Skrattade Saten.
Den Varma som bara blivit argare och argare tog nu upp sin färg burk och kastade den gula färgen över Saten. Saten vrålade av avsky, ”AAGHABABAAAIU!”
Gul färg var det som spridde lycka och liv – något Saten INTE gjort sig bekant med på mycket länge.
Ilsken som ett rabiessmittat monster drog Saten fram sin färgburk och dränkte den stackars Varma i svart.
”Hej dåt, Varmat.”
Saten återgick sedan deprimerad och nöjd till att måla döda löv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar