Känslan av att vakna ensam är aldrig varm. Det är mer som en iskall dusch av oönskad medvetenhet, det finns ingen annan i huset utom du. Hur mycket du än söker, känner efter och önskar behöver du bara ställa fram frukost för en. Rand Neele är en av de män som gjort sig vana vid den känslan, som valt att inte märka av den mer. Han är en av de män som bär Irländskt rött hår och skägg från en livstid på haven. Han är även en av de få män som får bära ärr från det stora slaget vid Harlmos kant då piraterna tog hela Rands vänstra ben plus öra men blev sedan besegrade av godsskeppets väl tränade besättning. Han är en av de män som stolt kan kalla sig Kapten, men han är även en av de få män som trots sin skicklighet blivit strandsatt på land, förbjuden att återigen besöka haven.
Några dagar efter sjukhusbesöket satt Rand återigen i köket med sin tekopp. Dödsbeskedet hade han redan smält och han satt nu i väntan på att ensam, till slut, få somna in. Tet gav ifrån sig en svag krydddoft som fyllde rummet i takt med att en tanke började gro i den ensame mannens huvud. Varför vänta på döden? Varför inte möta den direkt? Man mot man, öga mot öga? Det är ju trots allt så riktiga kaptener tar tag i sina problem och hot.
Rand fingrade med trötta, skärrade händer på sin käpp. Hans tankar sprang över grönängen, som han och hans mor lekt på så många gånger, genom skogen och ut på dess baksida där tågen precis börjat gå. Han såg sig själv lägga sig på rälsen, lugn i sinnet. Med det lugnet bestämde sig Kapten Neele för att möta döden och för en gångs skull låta den vinna.
Att se sin lilla stuga ihoppackad var lite jobbigare än väntat då Rand gick ett extra varv och klappade sin ägodelar en sista gång. Korten från då han var barn och leksakerna låg prydligt uppradade på bordet, men fotot på sin mor hade han i vänster bröstficka. Med käppen som ben begav sig Rand med rak rygg mot tåget. Under vandringen tog sig kaptenen tid att gå igenom alla de gamla minnen man säger att man minns, men inte orkar tänka på. De minnen som ligger och gror i bakhuvudet och påverkar varje andetag oc beslut vi gör samtidigt som de gör våra sinnen lite mer fulla och trötta. Med ovanlig lätthet orienterade sig Rand fram genom stigarna i skogen han inte gått på sen han var tio år, precis innan han skickades på skepparskola.
Han var påvåg mot grönängen där han och hans mor brukade plocka blommor, innan de en dag slutade växa. Det var en ovanligt kall julimorgon då Rands mor Bella beslutade sig för att sluta andas, Rand var bara tolv år. I och med att andetagen slutade dras så var det som om grönängens blommor tappade all livslust, blommor har inte växt på den ängen sen dess.
Men hur ovanligt det än är och hur sällan det än händer skulle Rand visas ha fel.
Att än en gång känna sommardoften från ängen var som att hälla en hink full av smärtsam nostalgi över vår kapten, han stannade upp och lät sig bli genomblöt. I och med att Rand gav upp att känna då hans mor dog, gav han även upp tårar. Så den droppe som nu letade sig igenom hans eldskägg var något han inte kunde kända igen. I denna nya känsla och förvirring letade sig hans blick över ängen, säker på att finna något, vilket den gjorde. Mitt på ängen, liten, lila och så otroligt vacker växte en ensam styvmorsviol. Innan Rand hann förstå vad hans kropp höll på med satt han bredvid blomman och grät. Han höjde blicken och genom väggen av vatten såg han sin mor dansa med sitt paraply, så som hon alltid gjort då de lekte på ängen. Hennes ansikte var dolt under ett vitt dis, men trots det såg Rand tydligt hur besviken hon var. Vad höll han på med? Ta sitt liv? Vadå möta döden? Rand skakade nu så hårt av gråt att han tappade greppet om marken och föll. Men innan han hann slå i avgrunden landade han mjukt på ett lila blommblad. Bladet omfamnade honom och Rand insåg att han nu funnit något värt att fortsätta leva för.
Dag efter dag återvände Rand till blomman. Han byggde ett litet skyddsstaket kring blomman och såg till att inga insekter kom i närheten av den. Vissa stormiga nätter tåg han med sig filt och sov bredvid blomman för att försökra sig om att vinden inte skulle ta den. En dag gick han inte till blomman. Vår kapten var upptagen med annat, han byggde ett skepp, ett skepp som skulle vaka över blomman då han inte längre finns kvar.
Först efter åtta dagar av slit och allt sämre hälsa drar Kapten Neele med svettpärlad panna sitt skepp genom skogen till ängen. Det är en tidig morgon, daggen glänser och den svaga dimman ligger tunt över marken. Hans mor brukade berätta sagor om det för honom, sagor där dimman är daggfolket som dansar, sjunger och firar livet. Han har alltid trott på sagorna.
Daggfolket särar mjukt på sig då Rand staplar fram med skäppet på släp och skänker kaptenen ett ovanligt lugn. Han ställer försiktigt skeppet kring blomman och spikar ihop halvorna. Det enda som nu syntes på grönängen var ett miniatyrskepp en meter högt, en meter brett och en två meter långt. Rand klättrar upp med all den sista uns av energi som gömt sig i hans trötta kropp och lade sig tvärs över skeppet. Dimman steg sakta och omfamnade Kaptenen, hans skepp och hans älskade.
Skriven av Amanda Åström
Jag vet inte om den här bedömningen kan räknas som rättvis, jag såg filmen vid fyra på morgonen under övertrötthet och för mycket godis. Hur det än var så uppskattade jag den enormt mycket! Jag skrattade så jag grät och ville inte alls att den skulle ta slut. Min far satt bredvid och tyckte att den blev lite för mycket ibland, jag höll och håller inte med! Alls! Det här är en av de få filmer där det inte kan bli för mycket, scenerna kan inte bli för långa eller överdrivna och människorna kan inte bli för konstiga.
